07/09/2026
Strade Rosa – älskade vägar och förbannade jävla backar
Ännu ett år har vi tagit oss igenom Vångas förföriska och förrädiska grusvägar.
Vad det är som får oss att gång på gång glömma hur fruktansvärt det faktiskt är och ändå gå i fällan igen måste vara det fantastiskt varma och hjärtliga arrangemang som Peter Erlingsson, tillsammans med familj och vänner, lyckas skapa år efter år. Alla är där. Stämningen är otrolig. Innan start verkar ingen bekymra sig över allt det hemska som väntar.
De makalöst vackra vägarna hjälper såklart också till att dölja allt det lidande som rutten bjuder på. Sällan har jag, under fyra timmar, så många gånger bestämt mig för att sluta cykla och samtidigt förbannat mitt usla minne. Flera gånger tidigare har jag ju lovat mig själv att det här är sista gången.
Så släpper jag till slt andraklungan. Besvikelsen är påtaglig, men samtidigt infinner sig ett märkligt lugn. Ett par kilometer senare skymtar jag en orangelysande flytväst bakom ett krön.
Erik!
Jakten är igång.
Lugnt och metodiskt bryggar jag ikapp. Resten är balsam för själen, vi är lika slt båda två. Varannan kvart är möjligen en av oss något mindre trött och tar över ansvaret en stund.
När vi tillsammans rullar i mål står Nils hukad över sin cykel. Där och då lämnar jag över titeln som Musettes gravelmästare i mycket goda händer.
